För patienter

Information till dig som är patient eller anhörig.

Syftet är att ge en beskrivning av höftartros, dess orsaker, utveckling och behandling på ett lättbegripligt sätt. Du får också information om Svenska Höftprotesregistret, dess betydelse och vilka resultat som redovisas från registret.

Med hjälp av knappen längst ned på sidan kan du stega dig igenom all information som en serie bilder. Om du istället vill navigera till valfri del kan du göra det med hjälp av menyn till vänster. Vi har ingen möjlighet att svara på individuella patientfrågor utan du bör istället ta kontakt med din behandlande läkare.

1. Sjukdomen

Artros är en av våra vanligaste folksjukdomar. Det är vanligt att man på svenska använder ordet "slitage". Detta utryck är missvisande då artrossjukdomen i de flesta fall inte beror på mekaniskt slitage. Ordet "slitage" kan också ge den drabbade patienten felaktiga signaler. Många kan ledas att tro att man då skall vila, det vill säga inte utsätta den drabbade leden för mer belastning och "slitage". Detta är fel - tvärtom är det mycket viktigt att den drabbade patienten fortsätter att vara fysiskt aktiv på en anpassad nivå (se avsnittet om behandling). Bäst är att kalla sjukdomen artros och att få information om vad detta innebär. Artros kan drabba alla leder i kroppen. Vanligast är i fingrarnas yttersta leder följt av tum- och stortåbasen. De vanligaste stora leder som drabbas är knä och höft. I fortsättningen diskuteras bara artros i höftleden.

2.1 Vad är artros?

Vid artros drabbas ledens alla beståndsdelar. Sjukdomen börjar i ledbrosket, som står för ledens glidfunktion. Alla ledytor täcks av ett några millimeter tjockt lager av ledbrosk. Artros innebär att brosket inte fungerar normalt och att det "bryts ner". Trådarna som binder ihop brosket fungerar inte och sockermolekylerna som binder vatten har förlorat den förmågan. Bilderna nedan visar röntgenbilder av området kring lårben och bäckenben. De tre bilderna belyser tre olika stadier av artros, från frisk höftled (vänstra bilden) till fullt utvecklad artros (högra bilden).

Röntgenbilder på artros

2.2 Mer om artros

Nedan visas schematiska bilder över tre stadier av artros (motsvarande röntgenbilderna på föregående sida). Det blå områdena representerar ledbrosk. Om du för markören över respektive broskområde visas en förstorad bild.

Stadier av artros

Orsaken till att höftartros utvecklas är inte helt känd. Artros är inte ett enda tillstånd, utan kan bäst beskrivas som ett slutstadium som resulterar i likartade symtom och förändringar på röntgen oberoende av den ursprungliga orsaken. Artros utvecklas långsamt. Sjukdomen blir vanligare med stigande ålder även om den också förekommer i unga år. Båda könen drabbas men höftartros är något vanligare hos kvinnor. Vissa yrken med långvarig upprepad eller tung belastning medför ökad risk för höftartros. Elitidrott har också visat öka risken för artros. Regelbunden motion utgör däremot inte någon risk för artros utan är tvärtom bra för lederna. Övervikt är en annan riskfaktor för framför allt knäledsartros. Hos vissa finns det en ärftlighet för att utveckla artros.

2.3 Olika typer av höftartros

  • Primär höftartros - vanligaste typen
    • bakomliggande orsak ej helt känd
  • Sekundär artros
    • resttillstånd av barnhöftsjukdom (t ex Perthes sjukdom)
    • inflammatoriska ledsjukdomar (t ex reumatisk ledsjukdom)
    • kraftigt våld mot höftleden som t ex brott på bäckenbenet
    • infektion i höftleden
    • andra ovanliga sjukdomar

2.4 Hur vanlig är sjukdomen?

Det är svårt att uttala sig om hur vanlig höftartros är. Det finns många som har artrosförändringar som syns på röntgen men som inte ger några symtom, och tvärtom. I åldrarna 50-70 år har cirka 6% symtom av sin artros.

Stadier av artros

Diagrammet ovan visar antal insatta höftledsproteser i Sverige mellan 1992 och 2005, uppdelat på ålder och kön. Den röda stapeln avser män och den blå avser kvinnor. Totalt fick 155 608 personer höftprotes under perioden, varav cirka 60% är kvinnor.

2.5 Symtom

Höftledsartros ger tidigt nedsatt rörlighet och stelhetskänsla i höftleden. Typiskt är att det är svårt att sitta med korsade ben och ta på sig strumpor och skor. Smärtan som först uppkommer vid belastning och senare även i vila, är i typiska fall förlagd till ljumsken men ibland även utåt skinkan. Vanligt är att det gör ont på lårets insida, från ljumsken nedåt knäet, trots att artrosen sitter i höften. I början av sjukdomen varierar ofta smärtan från dag till dag. Hälta kan uppstå i ett senare skede av sjukdomen.

3. Behandling

Det finns idag ingen behandling som kan stoppa sjukdomen. Behandlingen inriktas istället på att lindra smärtan och förbättra ledfunktionen.

3.1 Icke-kirurgisk behandling

Alla patienter som drabbas av höftartros bör, åtminstone i ett tidigt skede av sjukdomen, testa så kallad icke-kirurgisk behandling före en eventuell operation övervägs. I denna behandling ingår:

  • fullständig information om sjukdomen
  • råd om fortsatt och regelbunden anpassad fysisk aktivitet
  • remiss till sjukgymnast för träningsråd
  • gånghjälpmedel (promenadkäpp alternativt stavgång)
  • råd om viktreduktion
  • smärtstillande medicin att ta vid behov

Om man konsekvent genomför allt enligt ovan blir det stora flertalet patienter bättre vad gäller funktion och smärtlindring. En eventuell operation kan skjutas på framtiden och några patienter blir så bra om de inte har behov av kirurgi.

Det här kan du göra själv: Genom att minska eventuell övervikt och genom att själv regelbundet träna muskulaturen kan man nå långt i kampen mot artros. Egenträning har visat sig viktig vid höftartros. Några av de positiva effekterna av fysisk träning är att smärtan minskar, musklerna blir mer rörliga och starka, kroppsvikten är lättare att bevara och inte minst mår man bättre psykiskt. Det gäller att hitta en motionsform man tycker om. Sjukgymnasten kan ge bra träningstips.

3.2 Kirurgisk behandling

Om patienten upplever en bestående ökning av belastningssmärta och vilovärk, som stör både dagliga aktiviteter och nattsömn, och som i sin tur påverkar den hälsorelaterade livskvaliteten, så finns det indikation för att operera höftleden. Det vill säga: patientens upplevelser och inte röntgenbilden avgör när man skall operera. Den kirurgiska behandlingen kan variera men vanligast är idag att byta ut den artrosdrabbade höftleden mot en konstgjord led - en så kallad total höftprotes. En total höftprotes består av två delar: en skåldel som sätts fast i bäckenet och en stamdel som fästes i lårbenet. Stamdelen har en kula som ledar mot bäckenskålen.

Tre stammar Cup med stam

Första bilden visar de tre vanligast använda stamdelarna i Sverige. Den andra bilden visar en skåldel (kallas även cup) och en del av en stam.

3.2.1 Hur går operationen till?

Den moderna höftproteskirurgin utvecklades i England av Sir John Charnley i slutet av 1950-talet. Metoden kom till Sverige 7-8 år senare och de första "moderna" höftproteserna opererades 1967. Detta år opererades 6 patienter i Sverige. Metoden slog snabbt igenom och antalet operationer har sedan dess årligen successivt ökat. 2010 utfördes 16 000 operationer i Sverige. Denna typoperation har fullständigt förändrat livssituationen för de höftsjuka patienterna och också förändrat ortopedens vardag. Operation av höftled både på grund av brott på lårbenshalsen (som är en del av höftleden) och höftartros utgör ihop en stor del av ortopedins vardag.

En höftprotes kan sättas fast i benet på två olika sätt. Den vanligaste metoden i Sverige är att man använder så kallad bencement. I cirka 70% av fallen som opereras användes bencement till att fästa både ledskålen och stammen. Ett annat sätt att sätta fast protesdelarna är att använda så kallad cementfri fixation. Protesdelarna "bankas" då fast i benet. Dessa proteser är vanligen gjorda i titan och har ofta ett ytskikt av ett ämne som ingår i normal benvävnad. Titan är som metall extra vävnadsvänligt och benet kan successivt växa in i protesens ytskikt. Båda fixationssätten är framgångsrika och val av metod avgörs av patients anatomi och benkvalitet.

Operationen tar i tid 1,5 till 2 timmar och är idag att betrakta som en rutinoperation.

Filmen visar schematiskt hur en höftprotesoperation går till.

3.2.2 Att fästa protesen

Här behövs en förklaring till bilder nedan.

Cementerad totalprotes Exempel på cementerad totalprotes (animerad bild och röntgenbild).

Ocementerad totalprotes Exempel på ocementerad totalprotes (animerad bild och röntgenbild).

Blandteknik totalprotes Exempel på blandteknik (så kallad hybridprotes), i detta fall cementerad stamdel och ocementerad skåldel (animerad bild och röntgenbild). Den omvända tekniken (så kallad omvänd hybridprotes) innebär ocementerad stamdel och cementerad skåldel.

3.3 Rehabilitering - efterförlopp

Vårdtiden efter höftproteskirurgi har successivt minskat från 15 dagar under 80-talet till 4-6 dagar idag. Den kortare tiden på sjukhus beror på effektivare smärtlindring och aktivare rehabilitering. Patienten får stå och till och med gå dagen efter operation. Denna tidiga mobilisering är mycket viktig för att undvika komplikationer som till exempel proppbildning men också viktig för långtidsresultatet. Ju tidigare patienten kommer upp och går och ju tidigare man kommer hem desto snabbare blir rehabiliteringen. Efter operationen förbättras man snabbt. Dock tar det, med stor individuell spridning, 6 till 12 månader innan man når slutstadiet, dvs så bra som man kan bli efter en höftprotesoperation. Det är viktigt att träna (enligt sjukgymnast) dagligen och att ha "is i magen" och vara medveten om den tid det tar att nå till optimalt resultat.

Snittåldern vid höftproteskirurgi i Sverige är strax under 70 år. En tredjedel är dock i arbetsför ålder (under 65 år) vid operationstillfället. Sjukskrivningstiden efter operation är individuell och beror till stor del på vad man har för arbetsuppgifter. Kontorsarbetare kan återgå till arbete efter 6 till 12 veckor. Patienter med tyngre arbete är ibland sjukskrivna upp till 6 till 8 månader. Patienter med riktig "tunga" arbeten bör inte återgå till en sådan belastning efter höftprotesoperation. Vad gäller aktivitet efter höftprotesoperation är "lagom" bäst. Man skall inte vara överdrivet försiktig men inte heller återgå till alltför kraftig fysisk belastning. Dagliga promenader, cykla, simma, spela golf är aktiviteter som väl lämpar sig för höftprotespatienter.

4. Risker

Den medicinska komplikationsrisken under ingreppet är mycket låg men precis som vid all form av kirurgisk behandling är det inte helt riskfritt. Komplikationer kan delas upp i allmänna medicinska och lokala - kring den inopererade protesen. En ytterligare uppdelning är korttids- och långtidskomplikationer.

4.1 Korttidskomplikationer

Exempel på tidiga, allmänna komplikationer är till exempel proppbildning i benen och/eller lunga och hjärtbesvär. Dessa komplikationer är ovanliga. Före operationen undersöks alla patienter ur allmänmedicinsk synpunkt. Alla patienter får blodförtunnande sprutor eller tabletter före, under och efter operation för att undvika proppbildning.

Exempel på lokala tidiga komplikationer är infektion och urledvridning av protesen (luxation). Andel patienter som får en infektion under eller efter operation är mellan 0,5 och 1,0%. Alla patienter som opereras i Sverige får förebyggande åtgärder mot infektion. Operationssalarna där man opererar höftproteser är specialutrustade med hög luftväxling, dvs luften i salen omsättes många gånger i timman via speciell ventilation. Bilden nedan visar en modern operationssal.

Alla patienter får antibiotika under operationsdygnet och den cement som användes innehåller antibiotika som extra skydd lokalt kring protesen. Trots dessa åtgärder blir en patient på var hundrade eller tvåhundrade operation infekterad, oftast beroende på patientrelaterade orsaker såsom sjukdomar med ökad infektionsrisk som diabetes, reumatisk sjukdom m.m. Vanligaste orsaken till infektion är att patientens "egna" hudbakterier (som på huden är helt ofarliga) hamnar på protesens metallytor varefter en infektion uppstår. Protesen kan hoppa ur led (luxera) både tidigt och sent efter operation. Den vanligaste orsaken i perioden efter operationen är att patienten gör oförsiktiga rörelser. Det är därför mycket viktigt att patienter som opererats med höftprotes exakt följer de råd som läkare, övrig vårdpersonal och framför allt sjukgymnasten ger den nyopererade patienten.

Operationssal Operationssal under pågående höftprotesoperation.

4.2 Långtidskomplikationer

Den vanligaste orsaken till omoperation på lång sikt är att protesen lossnar från benet - så kallad mekanisk lossning. Anledningar till lossning är flera. Orsaken kan bero på operationstekniken, protesens utformning och/eller patientens "levnadssätt". Svenska Höftprotesregistrets mångåriga uppgift har varit att rapportera resultat efter olika operationstekniker och och olika protestypers långtidsresultat. Den regelbundna återkopplingen till svenska ortopeder har medfört att vi i Sverige idag använder likartad teknik över hela landet. På den internationella "protesmarknaden" finns flera hundra olika typer av proteser men i Sverige används väldigt få protestyper - bara de som visat goda långtidsresultat.

Sverige har idag världens lägsta frekvens av omoperationer, vilket sannolikt, till stor del, beror på att Höftprotesregistret är rikstäckande och sedan många år återkopplat resultaten till alla sjukhus.

4.3 Hur länge håller protesen?

En vanligt återkommande fråga är: hur länge håller protesen? I Sverige behöver, med dagens teknik, 5 patienter av hundra byta sin protes inom 10 år (dvs 95% av proteserna håller mer än 10 år). Detta är en statistisk siffra som ej kan överföras till den enskilde patienten. Det finns patienter som har ett tidigt behov av omoperation och många patienter har sin protes i 10-20 år utan behov av en ny operation.

Risk för omoperation över tid Diagrammet ovan visar hur stor andel av de patienter som fått höftprotes i Sverige under 1992 till 2005, som inte behövt genomgå utbytesoperation. Den något ljusare linjen beskriver osäkerheten i mätningen.

4.4 Omoperation

De vanligaste orsakerna till omoperation är:

Orsak Andel
mekanisk lossning 75%
urledvridning (luxation) 7%
infektion 7%
benbrott kring protesen 6%
övriga 5%

En utbytesoperation är mer tekniskt komplicerad än en "första-operation". Statistiskt är resultatet efter en utbytesoperation inte riktigt lika bra som efter första operationen.

5. Höftprotesregistret

Svenska Höftprotesregistret är ett rikstäckande nationellt medicinskt kvalitetsregister. Registret har sedan 1979 registrerat utförda höftprotesoperationer i Sverige. En viktig del är att alla omoperationer registreras, vilket gör det möjligt att ingående analysera uppkommna komplikationer. Individuella patientdata som ålder, kön, diagnos, operationsteknik och använd protestyp registreras och sedan 2002 mäts även patientrapporterat utfall såsom smärtlindring, tillfredsställelse och vunnen hälsorelaterad livskvalitet.

Registrets huvuduppdrag är fortlöpande kvalitetsarbete med målet att ge den enskilda patienten så bra vård som möjligt. Registret startade 1979 på Ortopedkliniken, Sahlgrenska Universitetssjukhuset och stöds sedan 1989 av Sveriges Kommuner och Landsting samt Västra Götalandsregionen. Styrelse och styrgrupp tillsätts i samråd med Svensk Ortopedisk Förening.

Styrelsen består för närvarande av professor Göran Garellick, professor Johan Kärrholm, docent Cecilia Rogmark, professor emeritus Peter Herberts, överläkare Ola Rolfson, professor Henrik Malchau och överläkare Hans Lindahl. Styrelsen är ansvarig för denna webbplats.

5.1 Hur skall jag tolka resultaten?

Registerresultat är till vissa delar svåra att tolka. Det är lätt att enbart se på de siffror som anges i de olika resultattabellerna och sedan ”ranka” olika sjukhus efter resultaten. Så har många jornalister gjort och på så sätt misstolkat registerresultaten, vilket drabbar patienterna i form av ökad och ofta onödig oro.

I Sverige finns fyra olika sjukhustyper med olika uppdrag inom sjukvården. De fyra typerna är: privatsjukhus, länsdelssjukhus, länssjukhus och universitets-/regionsjukhus. Framförallt den senare typen av sjukhus har i uppdrag att operera de svåraste fallen och de sjukaste patienterna. Dessa ”svårare och sjukare” patienter har en större risk för komplikationer både på kort och lång sikt. Det vill säga att ett sjukhus som i resultattabellerna ej rankas högt kanske inte alls har en lägre kompetens och skicklighet bland ortopedkirurgerna och övrig personal utan i vissa fall tvärtom. Sjukhusens patientsammansättning har således en stor betydelse för rapporterade resultat.

5.2 Öppet redovisade resultat

Svenska Höftprotesregistret redovisar en stor mängd olika resultat. De flesta resultaten anges som medelvärden på nationell nivå. Registrets årsrapporter har alltsedan starten varit helt öppna. Sedan registret blev Internet-baserat finns rapporterna att ladda ner i så kallat PDF-format från registrets hemsida.

Nedan följer exempel pår resultatvariabler som redovisas öppet per sjukhus av Höftprotesregistret.

Protesöverlevnad, dvs hur många höftproteser som sitter kvar utan utbytesoperation efter 5 och 10 år. Detta anger i första hand den aktuella klinikens behov av omoperationer på lång sikt med mekanisk lossning som huvudorsak till omoperation.

Omopererade inom 2 år efter första operationen. Detta resultat visar i första hand sjukhusets behov av omoperation på grund av infektion och upprepade episoder av urledvridningar.

Tillfredsställelse och hälsorelaterad livskvalitet, som avser hur nöjda och smärtlindrade patienterna är efter höftoperationen. Sjukhusets medelvärden är listade i tabellen.